jag är så himla bekväm av mig. jag vill helst att allt ska serveras på ett silverfat och det vore skönt och glida på en räkmacka genom hela livet. min dröm är ju att utbilda mig till polis, men jag är för bekväm, jag orkar inte träna inför fys testerna och jag orkar inte skicka in ansökan. bekväm är ju faktiskt ett litet finare ord för lat.. och jag erkänner jag är lat.

dock så tränar jag ju 3-4 ggr i veckan, så snart är konditionen på topp, och vill man nått så ska man ju faktiskt kämpa för det, jag vet ju det.. jag skulle vilja ha det som carrie i SATC, hitta en mr big, som köper en skitsnygg penthouse-våning åt mig bara sådär.. fast dock, jag säger DOCK, har ju de där tjejerna jobbat för pengarna, det är ju ingen av de som lever på sina rika män. så, slutsatsen med det här är väl att vill man nått i livet så får man kämpa för det, men visst skulle det va skönt om nån kom fram och sa: "hej, vad vill du bli när du bli stor? jag fixar vad som helst åt dig.. du får jobb direkt." ungefär som på the sims när jag fuskar mig upp till toppen, dock inget motto att leva efter.

trött idag, har jobbat och tränat...

6 dagar kvar nu! och vad fan ska man göra på nyår!? vad vad vad? hatar nyårsafton.. antingen känns det som att man bör sitta inne och inte göra ett piss, eller så ska man slå på stort och ha långklänning och hela grejen, annars känns det inte som att det är nån mening, meningslöst.. jag hatar meningslösa människor apporpå meningslöst. sånna som kommer på en fest, hälsar inte, socialiserar inte.. bara sitter inklämd i en soffa och är tyst, som inte tillför nått till sällskapet.. men vad gör du här? gå hem!

time to chilla och vänta på att reprisen av paradise ska börja. jag hatar paradise så mycket att jag älskar det, är helt besatt.. så dumma, blåsta människor. jag älskar dom!